Jag har precis börjat läsa Johan Norbergs nya bok “När människan skapade världen.” Redan i första kapitlet finns det mycket citerbart. Bland annat beskriver han kampen mellan de som skapar och de som bevakar:
Marx hade rätt i att samhällshistorien är en kamp. Men i grunden är det inte mellan motsatta klasser, utan en kamp mellan motsatta mentaliteter – den ena är kreativiteten och den andra är kontrollen; den ena är skapandet, den andra är bevakandet. Den första är skaparkraften, framstegstron, individens vilja att göra sin lott här i livet bättre. Den andra är kontrollbegäret, viljan att stoppa förändringar, kommendera skapandet eller lägga beslag på frukterna av det.
De attityderna kommer från två olika synsätt på livet – å ena sidan den dynamiska, å andra sidan den statiska. Den dynamiska tror på skapande och utveckling, och därför på att människor har ett gemensamt intresse av samarbete och utbyte. Därför vill den uppmuntra upptäckter och frivilligt samarbete. Den statiska mentaliteten tror att tillvaron är ett nollsummespel, där några måste få det sämre för att andra skall få det bättre. Därmed bygger den på oro och rädsla för vad andra skall göra och avundsjuka mot dem som lyckas. Och den leder därför lätt till tron att det gäller att välja rätt sida, och få makten att styra och ta från de andra.
Om och om igen återkommer denna kamp, mellan individer, mellan grupper och inom en och samma person. Å ena sidan handlar det om energin, om att drömma, engagera sig, analysera, skapa nytt och förändra världen. Nytänkaren, innovatören, entreprenören – de är civilisationens hantverkare. Å andra sidan handlar det om missundsamheten, om viljan at blockera, kontrollera, stoppa, riva ned. Den ena gör något, den andra går efter och klagar och kontrollerar. Den ena attityden drivs av skaparlust och livsglädje, den säger ja till livet och dess möjligheter. Den andra drivs av oro, rädsla och avund, och vill styra och blockera. De fingerfärdiga slår mot de klåfingriga.…
Ett samhälles dominerande grundhållning avgörs av individuella val. Men dessa påverkas av vilken mentalitet som uppmuntras och vilken som bestraffas av uppfostran, kultur och politik. I vissa epoker har skapandet åtnjutit en viss frihet, och människor har i motsvarande grad gjort väldiga vetenskapliga och ekonomiska framsteg. Men i praktiska taget alla samhällen som någonsin existerat har skaparkrafen kämpat i motvind. Antingen för att vägarna framåt har blockerats eller för att härskarna har pekat ut den enda väg som alla måste gå. Den amerikanska tänkaren Virginia Postrel talar om två motståndsgrupper som reaktionärer, vilkas centrala värdering är stabilitet, och teknokrater, vilkas centrala värdering är kontroll. Det kan låta som motsatser, och under många epoker har de stått emot varandra. Men de förenas i sin bevakande attityd i en motvilja mot mångfald och experiment, och en vilja att hitta en lösning som ska gälla för alla
Detta motsattsförhållande känner jag igen. Speciellt tydligt blir det i ett paradigmskifte eftersom det är så mycket som ändras och så mycket av det gamla som slås i sönder. Men den här “kreativa förstörelsen”:http://en.wikipedia.org/wiki/Creative_destruction måste få lov att hända. Hade någon velat att staten i samband med den industriella revolutionen hade understött hästpisketillverkarna när droskorna blev utkonkurrerade av lastbilarna? Det sker samma tokiga saker idag. Industrier hålls med konstgjord andning kvar i Sverige när de skulle kunnat vara effektivare på någon annanstans i världen. Människor och politiker är rädda för förändring men i t ex alla de fall jag har sett när regementen läggs ner så växer det upp en livskraftig och mångsidig verksamhet i de gamla lokalerna om inte politikerna och företagen sitter och tycker synd om sig själva efteråt.