När jag läste Peter Elmlunds artikel Stadsplanering är politik så insåg jag att ja, så är det ju.
Vi har förlorat vägen som en del av målet. När man förflyttar sig så är det oftast bara målet som är viktigt och vägen blir bara beslut om vad som är närmast.
Dock har jag blivit mer medveten om min omgivning sedan jag började på arkitektskolan, jag ser, funderar och reflekterar mer över min omgivning.
Som tur var har ju till och med trafikplanerarna börjat inse att man inte kan bygga bort trafikproblemen med större och större trafikapparater utan det är genom att försvåra för bilister som man får dem att använda andra fortskaffningsmedel.
Så vi kanske är på väg tillbaka till en mer mänsklig skala i stadsplaneringen. Man kan ju alltid hoppas…