Dagens Nyheter har en hel artikelserie om indentitetskrisen i samhället.
Det är även ett centralt tema Castells trilogi Informationsåldern. Han skriver bland annat att när nationalstaten alltmer hävdar sin makt på ett globalt plan så förlorar den förmågan att representera sina platsbundna innevånare som på detta sätt förlorar mycket av sin identitet. Den förlust kompenseras genom ett sökande av nya indentitetsskapande företeelser. Exempel på dessa är miljörörelsen, feminismen och andra motståndsrörelser som har vuxit sig starka i slutet av det förra seklet. Ju mer en nationalstat lyckas på den globala arenan ju mindre kan den representera sin innevånare. Nationalstaterna har även på många håll börjat montera ner välfärdsfunktionerna, något som för många är nationalstatens viktigaste uppgift.
Kan du arkitekturen hjälpa individen att bygga upp sin identitet? För att man skall lyckas med det måste man nog röra sig bort från den nu nästan allenarådande nymodernismen och komma fram till en mer lokalt förankrad arkitektur. Se t ex Peter Elmlunds Rosso: Tillbakablickande modernism. Hotellet hade ju kunnat byggas var som helst. För att människor skall kunna känna någon samhörighet med sin lokala arkitektur så kan den inte se ut som den skulle kunna finnas överallt i världen.
Ja människor är nu mer än någonsin i identitetskris. det kan tyckas vara ett stort och svårt steg för dem flesta att hitta sin roll när lokaltillhörigets perspektivet försvinner.
Psykoanalys kan vara ett bra hjälpmedel till att hitta sin egna riktiga identitet och värden.