Third Places
Oldenburg identifies third places, or “great good places,” as the public places on neutral ground where people can gather and interact. In contrast to first places (home) and second places (work), third places allow people to put aside their concerns and simply enjoy the company and conversation around them. Third places host the regular, voluntary, informal, and happily anticipated gatherings of individuals beyond the realms of home and work. Oldenburg suggests that beer gardens, main streets, pubs, cafés, coffeehouses, post offices, and other third places are the heart of a community’s social vitality and the foundation of a functioning democracy. They promote social equality by leveling the status of guests, provide a setting for grassroots politics, create habits of public association, and offer psychological support to individuals and communities.
Tag: tredje Platsen
Ny kategori: tredje platsen
Jag har adderat kategorin “Tredje platsen” till bloggen.
Uttrycket hittade jag på Bloggen “Rosso”:http://rosso.typepad.com/ som skrivs av Peter Elmlund. Han skrev om sociologen Ray Oldenburg som har skrivit boken “The Great Good Place”:http://www.amazon.com/exec/obidos/ASIN/1569246815/103-7627975-0534235 bland annat i inlägget “A bar without the booze”:http://rosso.typepad.com/rosso/2003/12/a_bar_without_t.html
Peter har även skrivit om Oldenburg hos “Axess”:http://www.axess.se/svenska/arkiv/2004/nr1/aktuellt/tema_tredje.php
I denna kategori tänkte jag skriva om platser som jag tycker fungerar som en tredje plats.
Det heter den tredje platsen eftersom den första och andra platsen är hemmet och arbetet. En bra tumregel för om en plats kan vara en tredje plats är om du kan säga något rakt ut i luften utan att övriga personer i lokalen tittar på dig som om du borde läggas in. Det kan du ju göra på ett ställe där du är stamgäst och där du är igenkänd även om de flesta kanske inte känner dig. Ett annat karaktärsdrag som en tredje plats ofta utmärks av är att den drivs av en ägare som bor i området. Dessa ägare blir vad Jane Jacobs kallade “public characters”