På en genomgång i skolan i våras sade en av mina ritsalsassistenter till mig: “Jonas, från vad jag har förstått så är du något av en traditionalist”. Han menade arkitektoniskt och det sades nog med en liten nedvärderande underton, men inte så mycket.
Jag har tänkt en del på det sen dess och jag har kommit fram till att jo, jag är nog en traditionalist men inte på det sättet han trodde.
Jag har kommit fram till att jag inte är en stiltraditionalist utan en strukturtraditionalist. Jag har inget problem med modernismen när det gäller arkitekturen. Speciellt tidig funktionalism tycker jag mycket om. Vad jag dock har problem med är de strukturproblem som modernismen medförde. Modernismen var inte bara en arkitektonisk stil utan arkitekterna hade även ideer om hur livet skulle levas i deras byggnader och försökte skapa förutsättningar för detta i sina skapelser. Frågan är hur bra de lyckades.
Inte så bra tycker jag. Men det är inte stilens fel. Det är strukturen. Därför är det också mycket svårare att komma till rätta med problemen:
- Stadens byggander tappar kontakten med gatan när de flyttar ut i parken.
- De byggnader som ligger utmed gatan är oftast byggda in och ut med en tunnel in till innergården där entréerna ligger. Det ger tråkiga fasader och en känsla av att “något fattas”
- En alldeles för stor tilltro till bilen som har gett stora öknar med parkeringsplatser och på många ställen i staden en alldeles för överdimensionerad infrastruktur.
- En tro på att om vi bygger lika för alla så kommer alla att vilja bo där och då blir vi av med klasserna och segregationen. Se bara på Rosengård, Hammarkullen och Rinkeby kontra villamattornas utbredning på 70-talet och framåt.
- En otydlig hantering av vad som är offentligt och vad som är privat. Runt husen i parken finns det en zon som är privat men eftersom den inte är markerad så blir den otydlig det det skapar en osäkerhet.
Det är strukturen det är fel på, inte stilen. Vi bor i en alldeles underbar funkislägenhet från 1945. Fast när jag går ut så går jag ut på en trottoar och på baksidan har huset en bakgård med cyckelställ, soptunnor och en gräsmatta som bara är vår. Jag läste en undersökning av gårdar innuti kvarter. Den jämförde gårdar där alla fastigheter i kvarteret hade slagits samman med gårdar som fortfarande var uppdelade och användningen av de uppdelade gårdarna var mycket intensivare. Den öppna gården hade blivit allas och användes därför av ingen. Det är viktigt att klart och tydligt skilja på det privata och det offentliga. Den öppna gården är ett slags mellanting eftersom gruppen som använder gården blir ohanterlig, det är inte bara min trappuppgång utan det är andra också som jag inte känner. Jag har inget problem med modernismen som stil men när den börjar experimentera med stadsstrukturen så blir den sällan bra.
Jag blev nog lite stött när jag blev kallad traditionalist eftersom det inte passade med min självbild, det var nog därför jag funderade på det så mycket. Men nu kallar jag mig stolt för strukturtraditionalist.