Efter Modernismen

City Journal Spring 2000 | After Modernism by Roger Scruton

Richard Scruton har skrivit en artikel om modernismens problem. Han tar både upp modernismens problem att skapa urbana möljöer och enskilda objekt som Lloyds buildning i London och Centre Beaubourg i Paris.

Moreover, architects and critics are now finding the words, and the confidence, to express the once-forbidden thought that you can be modern without being modernist—that there can be an architecture for our time that derives from permanent values rather than ephemeral social projects, that gives new life to the grammar, and the search for harmony and decorum, of the architecture of the past. Modernism is dead; but classicism survived, as it has always survived.

Ett av de största problemen med modernismen jag har är att de stora mästerverken oftast är *intressanta* byggnader och inte *bra* byggnader. Bra i meningen att de fungerar för de ändamål som de var byggda samtidigt som de passar in i omgivningarna.

Jag skrev en liten text i slutet av min “uppsats”:http://www.bergenudd.net/webblogg/archives/000015.php kallad “vad kommer efter modernismen” där jag försöker ge lite förslag på vad jag tror kommer att bli de stora utmaningarna för arkitekter i framtiden. Jag återger den här nedan med lite uppdateringar från uppsatstexten:

Vad kommer efter modernismen?
Modernismen kan man tänka sig delvis var en konsekvens av den industriella revolutionen som påbörjades i England och byggde på industriell produktion. Denna industriella produktion blev även ett tema inom den modernistiska arkitekturen. Om man antar att ett paradigmskifte medför en radikal förändring av arkitekturen och om vi antar att vi står inför, eller är mitt uppe i, ett paradigmskifte just nu, så leder detta till att vi kan vänta oss en lika stor omvälvning av arkitekturen som när vi gick från klassicismen till modernismen. Vad detta kan vara är helt omöjligt att spekulera i. Jag anar dock en viss frustration mot modernismen bland mina kursare. Man ritar modernistiska byggnader men frågar sig om det inte finns något mer, något nytt som kan ta arkitekturen vidare in i det nya samhälle som håller på att växa fram. Jag känner själv detta. Som arkitektstudent skall man tycka om modernismen eller kanske snarare nymodernismen och bygga vidare på den traditionen. Enligt de flesta arkitekter och lärare var postmodernismen var bara ett misslyckat 80-tals experiment och det är nymodernismen som är framtiden. Jag tror inte heller att postmodernismen är vägen framåt men jag har en tanke i bakhuvudet som hela tiden säger att modernismen är på väg in i en återvändsgränd och den är innne i sina slutliga dödsryckningar.
När detta dödsfall kan offentliggöras eller vilken arkitekturstil som kommer att dansa på dess grav vet jag inte.
Det enda jag kan säga är att jag tror att en lika radikal förändring för arkitekturen som modernismen var kommer att ske men man har ingen aning om när den kommer eller vilket utryck den kommer att ta sig.
Men om man skulle drista sig till att gissa så tror jag att det kommer att ha något med ekologi att göra. På samma sätt som återuppbyggnaden efter två världskrig var den stora uppgiften för modernismens arkitekter så är den största utmaningen för oss och för framtidens arkitekter att skapa arkitektur som bättre tar till vara och inte utarmar de minskande resurserna på jorden. Fast vid närmare eftertanke så är det inte en tillräckligt radikal förändring. Det betyder inte att hållbart byggande inte är viktigt men jag tror inte att det kommer att skapa en revolution.
Något som däremot skulle kunna skapa en revolution är virtuell arkitektur i flödesrummet. Vi kommer kanske helt plötsligt att vakna upp en dag då en större andel arkitekter jobbar med virtuell arkitektur än med reell. Det är en ändring som ligger i samma klass som bytet från klassicism till modernism. Men det är svårt att sia om det eftersom det ligger i paradigmskiftets natur att det är så omvälvande förändringar att om man står i den gamla världen så har man inte möjligheten att se vad som finns på andra sidan.
Det enda jag är övertygad om är att det måste komma något nytt och annorlunda. Skyskraporna som byggs idag på Potzdammer Platz är skrämmande lika Mies van De Rohes orealiserade projekt från 30-talet. Har det verkligen inte hänt något arkitektoniskt på 70 år? Det enda som verkar ha utvecklats är byggnadsmaterialen. Modernismen som skulle skaka av sig den historiska manteln har blivit lika traditionsbunden som klassicismen och stelnar mer och mer.

Var hittar vi det nya?

Det var en omskriven variant av avslutningen på min uppsats. Jag står fortfarande för den och letar ständigt efter det nya…

One thought on “Efter Modernismen”

  1. Precis, jäkligt svårt det där. Den moderna konstmusiken har idag samma problem om man ska fokusera på akustiska ensembler. Många olika idéer och utgångspunkter resulterar ofta i ungefär samma sak. Nu generaliserar jag ganska grovt, men mycket av den musiken som skrivs idag är traditionellt otraditionell. Även i den elektroakustiska musiken skapas schabloner. Att bryta mot en tradition är ju också ett förhållningssätt mot det som varit. Traditionen är nog dessvärre en näst intill oundviklig belastning. Vill man hitta något nytt får man helt enkelt stjäla från något annat än den västerländska kulturen. Ne, det är fasen lurigt!

Leave a Reply to Staffan Wieslander Cancel reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *